You will live forever
Kategori: Allmänt
Jag hatar borderline. Jag hatar mig själv. Jag hatar hur jag konstant misslyckas. Jag kan seriöst inte komma på en enda gång i modern historia som jag har lyckats med något. Jag hatar hur mitt humör svänger på en sekund och jag kan bli skitsur för ingenting. Min familj fick idag utstå min favorit; the silent treatment, vilket resulterade i att dom blev ledsna och vi ställde in utflykten vi tänkt göra.
Jag vet inte varför jag blir så arg och ledsen av småsaker, jag är väl helt enkelt för jävla känslig. Försöker barrikadera mig mot mina känslor men ibland kommer dom ändå, som en tsunami av ångest. Jag kände mig så misslyckad som inte kunde vara glad för deras skull, jag var arg på dom för att dom jämt klagar på mig. För att en suck från pappa eller ett besviket 'men anna' från farmor känns som en total nedsågning av hela min person, som att bara det lilla yttrandet är beviset på allt jag säger till mig själv; att jag är värdelös och att det aldrig kommer bli bättre.
Att det är lika bra att göra slut på det.
