Black death
Kategori: Allmänt
Lyssnar på The Middle East och äter digestive-kex. Ångesten kryper omkring i mig och slår till när jag minst anar det. Det är ibland läskigt hur mitt humör svänger fram och tillbaka utan förvarning, men jag antar att det är en anledning till min borderline-diagnos.
Har inte varit hos min kontakt på behandlingsenheten på lite mer än 2 veckor. Hon har smsat men jag har inte orkat, inte orkat ta tag i det. Jag känner mig vilsen, ena sidan av mig vill kämpa. Börja plugga igen, fokusera på jobbet (appropå jobbet hade jag en mardröm om att någon hade anmält att jag inte skulle få fortsätta jobba på förskolan för att jag var för dålig eller nåt. En annan som jobbar där sa det till mig och jag skämdes så otroligt mycket för att jag är så värdelös. Vaknade med den känslan. Usch)
Den andra delen av mig vill bara släppa taget, låta mig krascha, falla så långt ner att jag aldrig kommer hitta upp igen. Bosätta mig i sängen, knapra piller och aldrig vara riktigt vaken. Vissa dagar känns det alternativet så otroligt frestande, och jag gör min säng till mitt hem i dagar och veckor i sträck. Men jag vet ju ändå, jag har drömmar och jag har så mycket att leva för. Jag har chanser, jag klarar av saker. Det ska fan gå.
Min senaste kändiscrush (lol) Theo Rossi postar ibland motivational-quotes på sin twitter. Oftast får dom mig att må illa och känna mig äcklig och arg på honom och världen för att dom tror att det är så jävla lätt. Och även om det känns så hjälper det lite ibland. Idag skrev han "It's always better to look ahead and prepare than to look back and regret." och det är fan precis det jag ska göra. Jag ska se framåt och våga satsa på mina drömmar, och för att göra det måste jag göra en jävla kraftansträngning nu och komma tillbaka, ta tag i skolan och börja leva igen.
