Igår innan jag gick och la mig skrev jag några rader i min dagbok, om hur jag kan få 'flashback'-känslor från förr. Hur jag helt plötsligt kan minnas och känna hur det kändes i mig i de perioderna då jag mådde som sämst, eller i alla fall då jag var som mest självdestruktiv (inte för att det nödvändigtvis behöver hänga ihop med när jag mådde sämst). Känslan av stora självhantverkade förband på breda sår under yogabyxorna som jag sov i för att täcka kroppen jag hatar och försöka undvika att lakanen blev blodiga (det blev dom ändå). Känslan av att konstant vara i flight-mode, att det enda jag ville var att fly men jag visste inte vart. Mörkret som åt upp mig inifrån.
Visst känns det så fortfarande, men just nu, dom senaste veckorna, har jag mått förvänandsvärt bra. Jag är i alla fall några veckor skadefri och även om ångesten lurar bakom varje hörn så är den inte riktigt lika svårhanterad. Ibland känns det som ett misslyckande, att må bra. Att inte längre kunna identifiera mig som den personen som sjunkit djupt ner i en depression. Samtidigt känns det bra, det känns bra att åstadkomma saker, att saker kan kännas helt okej.
Såhär efter sommarlovet med två festivaler och ett antal resor fram och tillbaka i vårt avlånga land hade mitt rum hunnit bli rejält stökigt. Och inte stökigt typ, det ligger lite grejer framme, utan vart-tog-golvet-vägen stökigt. Så, när jag inte kom upp i tid till skolan idag utan blev kvar i sängen till kl 1 bestämde jag mig för att ändå göra något produktivt med min dag. Så, här är resultatet;
Det är så himla mycket lättare att må bra i ett städat rum. Bara att ens omgivning är ren och inte ett kaos gör så himla mycket för humöret. Sen är jag en sån person som inte kan hålla ordning hur länge som helst, precis som med vad som helst jag gör så går det skitbra ett tag sen fuckar jag upp det och det blir kaos, sen styr jag upp mig själv och fixar varpå det är okej ett tag för att sedan skita sig. Aja, nu är det i alla fall rent och skönt, så jag ska ta en lååång skön dusch och raka benen för att sedan krypa ner i sängen och kolla på 'Megamind' innan jag somnar.
Jag har köpt en dagbok. Den är sjukt fin, från paperbacks (kostade 229 kr men det var det fan värt).
Dels tror jag att det är bra att ha nånstans att skriva ner allt, varesig det är bra eller dåliga grejer. Sen är det också så himla roligt att se tillbaka och minnas. Det kan också vara en bra vana inför att börja DBT, att få en rutin på att skriva ner ångestfaktorer osv varje dag.
Så nu har jag två fantastiskt fina saker i min säng!
Något jag ofta tänker på är min egen 'situation' i samhället. Som vit heterosexuell kvinna tillhör jag en majoritet, och jag har inget direkt (förutom kanske faktumet att jag är kvinna och såklart min psykiska ohälsa) att känna mig förtryckt eller diskriminerad över.
Ibland får jag känslan att som majoritet har en inte rätt att sympatisera eller fraternisera med minoriteten, som att om en själv inte har upplevt det förtryck som vissa utsätts för så kan man heller inte förstå det eller kämpa emot det. Visst, jag håller med, det går kanske inte att förstå det helt om en aldrig har varit i den situationen, men jag ska väl ändå kunna stå upp för mina åsikter angående vad som händer med andra?
Det känns lite som att mina privilegier ses som något slags hån. Det klagas på att rika vita människor som 'enbart' går med i demonstrationer och donerar pengar till olika ändamål inte är engagerade 'på riktigt' osv osv. Nej, det kanske de inte är, men för den sakens skull är det väl inte dåligt att de ändå försöker hjälpa på det lilla sätt de har lust med?
Jag kan förstå varför minoriteter som får ta mycket stryk är lite halvtråkigt inställda mot resten av världen, men det är lite synd när man verkligen bara försöker göra något bra (vilket såklart i slutändan är själviskt, men det är fortfarande värt något? Bättre att folk engagerar sig för att må bättre över sig själva än att de inte engagerar sig alls? Eller?) och direkt möts av nåt slags motstånd eller utfrysning för att man inte tillhör 'målgruppen'. Förra året på pridefestivalen kände jag mig sjukt ovälkommen som hetero, och det har jag även känt på gayklubbar när jag agerat 'faghag' till min kompis. Jag förstår att det kan kännas patronizing men ändå.
Igår blev jag full, det är så underbart när en fylla blir bra, när en inte behöver bry sig om att en skriker för högt eller ser ut som ett lol eller vadfan som helst. När det inte bara spär på ångesten och får en att känna ett ännu större avstånd till omvärlden, som att en sitter i en lite bubbla och bara iakttar hur alla andra har det så underbart kul mendans en själv dör inuti. (Jag inser att det blev lite många 'en', men jag har bestämt mig för att försöka byta ut 'man' med 'en' pga att språket påverkar så mycket och jag strävar efter ett mer jämställt samhälle).
Såhär såg jag ut när jag var 15 och hade min första ordentliga fylla. Såklart kan jag inte låta bli att fokusera på hur mycket smalare jag var då jämfört med nu. Det var i allmänhet en bättre tid, trots att mitt liv helt objektivt sett var sämre då. Jag hade inte lika många otroliga vänner utan ett fåtal 'falska' vänner som jag umgicks med i brist på annat. Visst, vi hade kul men at the end of the day så var dom inga riktiga vänner, inte till mig i alla fall. Jag bodde fortfarande hos min mamma och vi bråkade i stort sett hela tiden, och min relation till min bror var också halvbra vad jag minns.
Idag har jag rätt många fantastiska vänner som jag kan vara helt öppen med (trots att dom inte har tillgång till denhär bloggen) och ett större nätverk med mer ytliga kompisar som jag har väldigt roligt med även om vi inte har någon djupare vänskap. Jag har en helt okej relation till mina föräldrar även om vi bråkar en del, och jag och min bror är väldigt nära. Ändå är mitt liv 100 gånger jobbigare idag än vad det var då. Varför? Jag vet inte riktigt. Nån gång mellan ettan och tvåan i gymnasiet blev allt som förut var skitjobbigt men ändå hanterbart ett riktigt helvete. Idag är jag en trasig person med ärriga lår och en handled som jag alltid måste täcka med armband. Idag känns det som att mitt liv är fläckat med misslyckanden, och jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till då, för det finns ungefär två miljoner saker jag hade velat göra annorlunda.
Igårkväll och imorse var ångesten verkligen 10/10. Nu känns det bättre, det har trots allt varit en bra dag, brorens konfirmation var fin och mottagningen efter också, sen överraskningsfest med 97orna som faktiskt var riktigt roligt, men nu gick jag ändå hem för att sova då min enda jämnåriga kompis gick och det kändes stelt att vara kvar själv (lol osäkerheten). Skulle ha åkt in till stan och klubbat men dom jag skulle åka med sa inte till i tid att dom skulle dra, så jag kände mig dissad och då blev det svårt att komma iväg. Jag förstår att det var en miss och att hen inte menade att såra/utelämna mig men det kändes ändå förjävligt, satans mig som alltid ska ta saker så jävla hårt. I vilket fall jag gick hem istället vilket faktiskt känns helt ok, ser fram emot att få sova ordentligt inatt efter gårnattens helvete.
Är sugen på att kolla fight club, men det orkar jag nog inte med nu, har redan tagit mina piller så kommer vara däckad inom en timme.
Jag får inte börja terapi i höst, för dom tror inte att jag skulle klara det och det skulle bara bli jobbigt. Trots att jag håller med och tycker att det är ett bra beslut känns det lite förjävligt. Jag som hade planer för mitt liv, jag som skulle klara av att göra saker och nu känns det som att allt går baklänges.
Blir så himla arg på mig själv, att jag låter MINIMALA grejer ge mig riksångest typ. Varför? Varför bryr jag mig? Varför kan jag inte koppla bort mina känslor? I vanliga fall sover jag bort det med hjälp av mitt hatälskade seroquel, men igår glömde jag att ta den för att jag var så trött, sen vaknade jag vid 3 och kunde inte sova och då min bror konfirmeras idag kunde jag inte sova bort hela dagen så det var försent att ta pillrena då. Jag tror inte att det finns NÅT värre än att inte kunna sova, det är verkligen ett rent helvete. Alla tankar och känslor som man har skjutit bort under dagen anfaller och allt känns katastrofalt jobbigt. Usch.
Nu när jag (i alla fall nästan) är blond igen saknar jag det galna röda. Om det inte hade varit så himla jobbigt och svårt att gå tillbaka till blond hade jag kanske velat färga igen. Det var i alla fall värt det, det var sjukt kul att ha rött och orange i håret, jag som aldrig hade färgat eller klippt galet eller gjort något drastiskt innan lixom.
Idag ska jag på körkortslektionsgrej. Nu när skolan (nästan) är över känns det som att tiden är inne att försöka börja övningsköra. Är lite nervös eftersom att jag ska gå själv, utan pappa. Allt såntdär lite 'formellt' och viktigt som jag måste göra, speciellt ensam, är sjukt jobbigt och läskigt. Bara att försöka hitta rätt dörr och presentera mig är världens jävla mission impossible. Aja, jag får försöka behålla lite av självsäkerheten jag fakear/får som ledare och bara köra hårt.
Lägret var bra, riktigt bra faktiskt. Alla deltagare var underbara; och då menar jag underbara. Varenda en var fantastisk och nu har jag efterlägers-ångest, som att lämna sin nyfunna familj som man har umgåtts med så tight i fem dagar. Jag ska i alla fall traska iväg och träffa en fin vän om 10 minuter så förhoppningsvis blir min kväll ändå rätt okej.
Inget har jag gjort, inte duschat inte packat inte fixat inte städat.
Jag är verkligen en helt totalt värdelös människa. Inte heller kan jag ge mig själv credit för att jag är en såndär underbart snäll person, nej jag är en hatisk misslyckad tjockis. Det är fan inte nåt att vara stolt över.
Nu har jag inte skrivit på ett tag. Kanske pga att jag inte har haft lust, ork eller inspiration. Det känns bara jobbigt att försöka skriva någonting eller sätta ord på mina känslor när det enda jag vill är att inte känna nånting. Bara få leva i ett vakuum utan varken lycka eller olycka.
Imorgon åker jag på läger, även om en av mina närmsta vänner som vet allt om mitt inre krig ska åka med känns det läskigt. Jag åker som ledare, och bara det känns pissjobbigt eftersom att jag förväntas klara av allt och ta egna intiativ etc, när jag egentligen bara vill skrika att jag orkar inte dethär. Dessutom är tanken att vi ska bada och vara ute i solen etc vilket är automatisk kaosångest för min del.
