disasterpiece.blogg.se

Igår innan jag gick och la mig skrev jag några rader i min dagbok, om hur jag kan få 'flashback'-känslor från förr. Hur jag helt plötsligt kan minnas och känna hur det kändes i mig i de perioderna då jag mådde som sämst, eller i alla fall då jag var som mest självdestruktiv (inte för att det nödvändigtvis behöver hänga ihop med när jag mådde sämst). Känslan av stora självhantverkade förband på breda sår under yogabyxorna som jag sov i för att täcka kroppen jag hatar och försöka undvika att lakanen blev blodiga (det blev dom ändå). Känslan av att konstant vara i flight-mode, att det enda jag ville var att fly men jag visste inte vart. Mörkret som åt upp mig inifrån.

 

Visst känns det så fortfarande, men just nu, dom senaste veckorna, har jag mått förvänandsvärt bra. Jag är i alla fall några veckor skadefri och även om ångesten lurar bakom varje hörn så är den inte riktigt lika svårhanterad. Ibland känns det som ett misslyckande, att må bra. Att inte längre kunna identifiera mig som den personen som sjunkit djupt ner i en depression. Samtidigt känns det bra, det känns bra att åstadkomma saker, att saker kan kännas helt okej.