Lyssnar på The Middle East och äter digestive-kex. Ångesten kryper omkring i mig och slår till när jag minst anar det. Det är ibland läskigt hur mitt humör svänger fram och tillbaka utan förvarning, men jag antar att det är en anledning till min borderline-diagnos.
Har inte varit hos min kontakt på behandlingsenheten på lite mer än 2 veckor. Hon har smsat men jag har inte orkat, inte orkat ta tag i det. Jag känner mig vilsen, ena sidan av mig vill kämpa. Börja plugga igen, fokusera på jobbet (appropå jobbet hade jag en mardröm om att någon hade anmält att jag inte skulle få fortsätta jobba på förskolan för att jag var för dålig eller nåt. En annan som jobbar där sa det till mig och jag skämdes så otroligt mycket för att jag är så värdelös. Vaknade med den känslan. Usch)
Den andra delen av mig vill bara släppa taget, låta mig krascha, falla så långt ner att jag aldrig kommer hitta upp igen. Bosätta mig i sängen, knapra piller och aldrig vara riktigt vaken. Vissa dagar känns det alternativet så otroligt frestande, och jag gör min säng till mitt hem i dagar och veckor i sträck. Men jag vet ju ändå, jag har drömmar och jag har så mycket att leva för. Jag har chanser, jag klarar av saker. Det ska fan gå.
Min senaste kändiscrush (lol) Theo Rossi postar ibland motivational-quotes på sin twitter. Oftast får dom mig att må illa och känna mig äcklig och arg på honom och världen för att dom tror att det är så jävla lätt. Och även om det känns så hjälper det lite ibland. Idag skrev han "It's always better to look ahead and prepare than to look back and regret." och det är fan precis det jag ska göra. Jag ska se framåt och våga satsa på mina drömmar, och för att göra det måste jag göra en jävla kraftansträngning nu och komma tillbaka, ta tag i skolan och börja leva igen.
Känner mig så uppgiven. Känner mig så enormt stor och äcklig, känner mig inte bekväm nånsin, hur mycket jag än försöker kan jag inte sluta tänka på hur tjock och ful och äcklig jag är. Vill inte göra något, vill inte planera något. Planer för framtiden ger mig ångest, att försöka fungera i nuet går inte. Pappa har varit borta i en vecka, om några dagar åker han igen och då måste jag ta hand om hunden vilket jag inte orkar. Har inte träffat min psykolog på ca 2 veckor för jag har inte orkat gå dit. Vill bara sjunka igenom jorden. Allt känns så jävla hopplöst.
Jag orkar knappt någonting nu. Det enda jag gör är äta, sova, röka och försöka sköta dom få åtaganden jag har som kan kallas 'jobb'. Skolan och allt som har med den att göra känns så otroligt långt borta, finns inte en jävla chans att jag orkar ta mig dit för egen maskin och försöka ta itu med allt jag missat. Senast jag var där kunde jag knappt andas efter ett tag medans jag försökte förstå uppgiften jag skulle göra i psykologi. Kunde verkligen inte förstå var lärarjäveln menade, och kände mig totalt värdelös. Mailade honom men fick aldrig något svar. Är just nu så jävla arg på världen och alla i den, inte på ett tjurigt tonårssätt (eller kanske lite) typ "världen är orättvis mot mig buhu" utan snarare bara, alla och allt suger typ nånstans och på något sätt, speciellt jag själv, så vad fan är meningen med nånting?
Allt bottnar i; varför? Varför ska jag kämpa när jag ändå är så otroligt värdelös? Varför ska jag plugga när jag ändå inte kan prestera? Varför ska jag umgås med folk som ändå inte bryr sig om mig? Varför sminkar jag mig och köper kläder när jag ändå ser ut som ett monster av fett och acne? Varför ens leva när det gör så jävla ont?
Natten spenderades på St Görans psykavdelning. Kult. Hade druckit lite och ångesten exploderade i mig, drog från mina vänner, skrek på dom och sa åt dom att dra. Skadade mig med cigg och naglar, satte mig i en port, orkade inte röra på mig ville bara sitta där och tyna bort. Efter ett tag kom en ytterst jobbig och berusad kille fram till mig, och hans flickvän envisades med att ringa polisen. Hatade dom så innerligt, dom ställde dumma frågor men det var så tydligt att dom inte brydde sig ett skit. Dessutom ljög dom för mig och sa att dom var "tvungna" att köra mig till psyket efter ett besök på Maria Ungdom där det konstaterades att jag inte var speciellt berusad (vilket jag sa till dom hela tiden) och inte behövde stanna där. När jag sen kom till St Göran fick jag höra att jag kom dit "frivilligt". Frivilligt min röv, grisjävlarna vägrade att köra mig nån annanstans eller låta mig åka hem. Kände mig inte alls frivillig.
Till slut bestämdes det att jag skulle stanna över natten och prata med en läkare på morgonen. Sov jättedåligt, hade ångestfrossa och mådde allmänt pissigt. Ännu värre var det på morgonen. Övertygade i alla fall doktorn att skriva ut mig och sen tog jag mig hem, nu sitter jag i min säng och funderar över hur det ska bli nu. Jag hatar mina vänner för att dom lämnade mig trots att jag skrek till dom att gå, jag hatar mig själv för att jag är helt totalt värdelös, jag hatar min familj för att dom inte bryr sig, och jag vill mest bara sova igenom hela livet. Känner att det är helt totalt hopplöst att försöka komma tillbaka till skolan och sköta allt sånt, vill bara gå under helt.
