Idag har jag för första gången på typ ett år suttit på en häst. Det var på ett turridnings-ställe och min brorsa var med (han tyckte för övrigt att det var skitkul att rida). Det var jättemysigt men samtidigt gav det mig ångest. Är jag för tung? Kan jag ordentligt? Tycker ledaren att jag är skitdålig? Borde jag försöka rida ordentligt eller bara sitta för att visa att jag inte bryr mig (fast jag egentligen bryr mig, jättejättemycket).
Många har sagt till mig att jag verkar självsäker, trygg i mig själv, cool etc. Trots att det är precis det jag sliter för att verka som blir jag nästan ledsen när jag hör det för det är så långt ifrån sanningen.
Glömde att recensera min nyaste favoritfilm, det får bli ett nytt lite gladare inlägg. Efter att ha sett The Purge blev jag lite småkär i Rhys Wakefield och när jag insåg att han är från Australien och därmed har världens sexigaste accent föll jag pladask i internet-fangirl-love.
Filmen 'The Black Balloon' är lite som en australiensisk Gilbert Grape, handlar om en familj i vilken en av sönerna är svårt autistisk och försätter sig själv och de övriga familjemedlemmarna i diverse jobbiga/pinsamma/roliga situationer. Jag gillar den verkligen, dels för att den är jobbig men fin, men mest för att den handlar om att acceptera det man inte kan ändra på, huvudkaraktärens stora struggle är att inse att broren aldrig kommer bli 'normal', och lära sig att se allt det positiva i honom istället för att försöka förändra honom. Tror det är något sjukt viktigt, som man kan applicera till typ vilken situation/relation som helst, inte minst den man har till sig själv.
Lyssnar på The Middle East som är ett sjukt mysigt band och reflekterar över min semester.
Jag som skulle 'prova på' hur det ska bli att gå i i DBT i höst och skriva mina dagbokskort varje dag och plugga 30 min per dag och gå upp tidigt, vara sams med min familj och äta bra.
Det blev ju bara skit av allting. Jag har insett att jag mår som sämst av att misslyckas, och misslyckas gör jag när jag sätter för höga mål och har för höga förhoppningar. Svaret på alla mina problem är alltså att inte ha några mål, ambitioner eller förhoppningar. Kanske ska jag bara bosätta mig i en säng och försöka sova mig igenom mitt liv tills det automatiskt blir bättre (?).
Jag hatar borderline. Jag hatar mig själv. Jag hatar hur jag konstant misslyckas. Jag kan seriöst inte komma på en enda gång i modern historia som jag har lyckats med något. Jag hatar hur mitt humör svänger på en sekund och jag kan bli skitsur för ingenting. Min familj fick idag utstå min favorit; the silent treatment, vilket resulterade i att dom blev ledsna och vi ställde in utflykten vi tänkt göra.
Jag vet inte varför jag blir så arg och ledsen av småsaker, jag är väl helt enkelt för jävla känslig. Försöker barrikadera mig mot mina känslor men ibland kommer dom ändå, som en tsunami av ångest. Jag kände mig så misslyckad som inte kunde vara glad för deras skull, jag var arg på dom för att dom jämt klagar på mig. För att en suck från pappa eller ett besviket 'men anna' från farmor känns som en total nedsågning av hela min person, som att bara det lilla yttrandet är beviset på allt jag säger till mig själv; att jag är värdelös och att det aldrig kommer bli bättre.
Har inte skrivit så mycket då jag har haft 'fullt upp' med att läsa deckare och hänga med familjen. Det är skönt att vara här nere, men en grej som är skitjobbig är nätterna. Jag kan inte sova, trots mina seroquel. Det är för tyst, och i synnerhet för mörkt. Ångesten bygger ett stadigt bo och hjärtat bultar snabbt. Såg jag inte en skugga utanför fönstret? Vad var det som lät? Något knäppte? Sen hjälper det inte att jag bor själv i källaren långt ifrån resten av familjen, och ingen utav hundarna har lust att följa med ner heller.
Idag ska jag ta bussen till Kristianstad för att hänga med en nära vän. Vi tänkte strosa runt på stan och sen gå på bio på kvällen, och om vi har lust kanske vi sätter oss nånstans och tar några drinkar. Ser fram emot en dag utan familjen hur hemskt det än låter, men även om jag älskar dom är det lätt att bli trött på dom. Nu går bussen om en timme så jag måste göra mig iordning, wish me luck!
Dagen har spenderats i bilen på väg ner till vårt hus på österlen. Ska spendera veckan med att sova, läsa, försöka plugga lite, kolla på film och mysa med familjen. Har tillgång till pappas systemkamera så ska försöka fota lite också, och då kanske jag lägger upp något fint här.
Pratade med min psykolog igår om hur jag ska ställa mig till pluggandet så att det inte blir för jobbigt och ångestfyllt. Vi skrev upp lite olika saker att tänka på, tänkte skriva om det imorgon.
Nu ska vi äta jordgubbar och glass och fira att vi är framme!
The Purge var en intressant film (dock inte så läskig som jag trodde), den handlar om ett framtida USA i vilket man har infört en årlig 'rensning' då allt brott är legaliserat och alla kan släppa loss sina aggressioner osv genom att helt enkelt ta död på varandra. En tanke som skrämde mig lite är hur lätt det egentligen är att föreställa sig att en sådan sak faktiskt skulle vara verklig.
En tjej i raden framför mig verkade bli väldigt störd av de andra biobesökarna. Innan själva filmen ens börjat vände hon sig om och bad de som satt bakom att prata lite tystare, och när någons mobil sedan ringde ropade hon arg något i stil med "vem är det som tycker det är så jävla svårt att stänga av mobilen?" Att man blir störd av folk som är högljudda eller stör under en filmvisning har jag stor förståelse för, men jag tycker att tjejen gick lite till överdrift. Ibland får man väl faktiskt ha lite tålamod, det är inte hela världen att någon glömt att stänga av mobilen, dessutom störde hon ju själv minst lika mycket genom att 'tillrättavisa' den stackars vimsiga mobilinnehavaren.
En annan jobbig grej var att jag tappade min lins mitt under filmen. Letade lite med svagt lyse från mobilen men vågade inte tända ficklamps-appen, då hade jag kanske fått en rejäl utskällning av the cinema nazi.
Musik är så väldigt terapeutiskt tycker jag. När jag har riktigt mycket ångest måste jag lyssna på hård musik, men denna morgonen sitter jag och lyssnar på hur Fred Åkerström sjunger Bellmans 'Märk hur vår skugga', en riktigt vacker liten visa. Lugn och vacker musik kan göra underverk för mitt humör.
Ikväll ska jag gå på bio ännu en gång, med en gammal kompis. Vi ska se den nya skräckfilmen 'The Purge'. Bara trailern får mig på helspänn, så jag är väldigt förväntansfull. Tycker väldigt mycket om skräckfilmer av någon anledning, trots att många är riktigt dåliga.
Idag var jag på bio med en nära vän och såg baksmällan del III. Den var helt okej, vissa skämt gick lite för långt men jag skrattade en del och den var helt klart sevärd!
Påväg hem från bion fick jag otroligt mycket ångest, av ingen uppenbar anledning. Tankarna började virra runt och jag kunde inte skaka av mig känslan av ensamhet och att ingen ville veta av mig, vilket inte blev bättre av att jag mindes att en annan vän lovat att ringa men (som vanligt) inte hade ringt, och även ignorerat en del sms för ett par dagar sen då jag verkligen behövde honom. Även om jag vet att vännen i fråga oftast inte svarar på sms och glömmer att ringa kändes det piss, jag kände mig övergiven och oönskad vilket jag gör fortfarande.
Det är jobbigt hur lite det krävs för att jag ska få rejäl ångest och känna mig totalt värdelös. Jag satt på tunnelbanan med Marilyn Manson tinnitus-högt i hörlurarna och spände käkarna för att inte gråta. När paret bredvid dessutom började råhångla framför mig ville jag bara skrika för att jag kände mig så ensam. Nu när jag kom hem fick jag dessutom reda på att jag har gjort en person ledsen med något jag skrev, vilket inte var min mening och det känns jättedumt. Jag är nog världsmästare på att förstöra för mig själv.
Jag sov väldigt sent idag, vaknade runt 3 och var då väldigt dåsig (som vanligt när man äter seroquel...). Efter att ha gått in i min lillebrors rum och pratat med min pappa i vardagsrummet insåg jag att jag hade glömt att ta på mig armbanden jag alltid har för att dölja mina ärr. I vanliga fall skulle det kanske inte vara något problem, men nu har jag ett 'nytt' brännsår som jag inte vill att dom ser.
De flesta av mina ärr har jag på övre låren och de är därför relativt lätta att dölja, men har som sagt också en del brännsår och ärr på ena handleden som jag alltid gömmer under en rad armband. Jag tycker att dethär med bevisen ett självskadebeteende lämnar efter sig är svårt, men principen är ändå att det är helt okej (rent utav starkt och möjligtvis en del av 'the healing process') att visa sina ärr. Fräscha sår däremot tycker jag att man ska försöka täcka i den mån man kan. Visst kan även ärr vara triggande för någon som själv skadar sig, men tyvärr finns det triggers överallt och det enda man kan göra åt det är att försöka att inte medvetet utsätta sig för dom.
Appropå triggers, jag har länge spenderat delar av min tid på tumblr, och då i den lite 'mörkare' delen av communityt. Även om jag vet att det inte är bra för mig kan jag inte låta bli att då och då låta mig sugas in av gemenskapen där alla mår skit, där jag inte behöver låtsas vara någon jag inte är.
Tröttheten är svår att hantera. Både på dagar som jag mår kefft och har mycket ångest vill jag knappt lämna sängen, men även dagar som idag, när jag egentligen borde klara av att göra saker går det bara inte. För jag är så sjukt jävla trött. Lillebroren har promenerat med hunden på morgonen när jag sov. Nu behövde han gå ut efter maten, och jag orkade helt enkelt inte. Jag har inte gjort ett piss idag, och bror blev skitsur för att jag sa att jag inte pallade gå en sväng med hunden. Det slutade med att han surt gick ut själv, men detta gör mig sjukt besviken på mig själv.
Varför klarar jag inte av min vardag? Varför kan jag inte bara ta mig i kragen och göra det jag borde? Sen hjälper det ju förstås heller inte att jag knaprar seroquel vilket gör mig sjukt dåsig och att jag är bakfull dagen i ära, men jag är trött på mig själv för alla mina bortförklaringar. Trots att jag förstår varför jag inte klarar av att ta tag i saker vissa dagar (läs: i princip alltid) måste jag ändå skuldbelägga mig själv, och jag hatar att jag inte är stark som alla andra. Jag tänkte på det igår, egentligen vill jag ju kunna vara en stark person som kämpar sig igenom saker, nån som kan vara en förebild för sin lillebror i alla fall i kampen mot sin sjukdom. Men, den sorgliga sanningen är att det enda jag är förhållandevis bra på är att ge upp.
Hur många bloggar har inte jag startat för att kunna ventilera, sätta ord på mina känslor och på så vis försöka släppa saker jag inte behöver bära på. Det har alltid slutat med att jag lagt av, inte orkat, tappat intresset. Jag tänker nu göra ett nytt försök, eftersom att jag tror att det kan vara bra för mig. Om någon mot förmodan skulle få för sig att läsa något jag skriver kan jag ju börja med att presentera mig;
Jag heter Anna, är 18 år och har fått diagnoserna svår depression samt emotionell instabilitet (även kallad borderline personlighetsstörning). Jag har under ca 3 år periodvis brottats med ett självskadebeteende. Då tanken med denhär bloggen är att jag ska kunna skriva om min sjukdom och mina tankar antar jag att det är relevant information för den som råkat hitta hit. Jag har en väldigt varierad musiksmak, namnet på bloggen är taget från titeln till en Slipknot-låt (vilken börjar med orden som är titeln till detta inlägg, lite sådär passande). Jag tycker namnet beskriver hur jag ser på mig själv och mitt liv rätt bra, gillar själva ironin i att byta några bokstäver i ordet masterpiece för att beskriva själva motsatsen. Så nära men så långt bort. Så många misstag och så många felaktiga val som har lett mig längre och längre ifrån det jag egentligen vill vara.
