Are we on the lonely side
Kategori: Allmänt
Något jag ofta tänker på är min egen 'situation' i samhället. Som vit heterosexuell kvinna tillhör jag en majoritet, och jag har inget direkt (förutom kanske faktumet att jag är kvinna och såklart min psykiska ohälsa) att känna mig förtryckt eller diskriminerad över.
Ibland får jag känslan att som majoritet har en inte rätt att sympatisera eller fraternisera med minoriteten, som att om en själv inte har upplevt det förtryck som vissa utsätts för så kan man heller inte förstå det eller kämpa emot det. Visst, jag håller med, det går kanske inte att förstå det helt om en aldrig har varit i den situationen, men jag ska väl ändå kunna stå upp för mina åsikter angående vad som händer med andra?
Det känns lite som att mina privilegier ses som något slags hån. Det klagas på att rika vita människor som 'enbart' går med i demonstrationer och donerar pengar till olika ändamål inte är engagerade 'på riktigt' osv osv. Nej, det kanske de inte är, men för den sakens skull är det väl inte dåligt att de ändå försöker hjälpa på det lilla sätt de har lust med?
Jag kan förstå varför minoriteter som får ta mycket stryk är lite halvtråkigt inställda mot resten av världen, men det är lite synd när man verkligen bara försöker göra något bra (vilket såklart i slutändan är själviskt, men det är fortfarande värt något? Bättre att folk engagerar sig för att må bättre över sig själva än att de inte engagerar sig alls? Eller?) och direkt möts av nåt slags motstånd eller utfrysning för att man inte tillhör 'målgruppen'. Förra året på pridefestivalen kände jag mig sjukt ovälkommen som hetero, och det har jag även känt på gayklubbar när jag agerat 'faghag' till min kompis. Jag förstår att det kan kännas patronizing men ändå.
