There's a hole in my soul, I can't fill it
Kategori: Allmänt
Tröttheten är svår att hantera. Både på dagar som jag mår kefft och har mycket ångest vill jag knappt lämna sängen, men även dagar som idag, när jag egentligen borde klara av att göra saker går det bara inte. För jag är så sjukt jävla trött. Lillebroren har promenerat med hunden på morgonen när jag sov. Nu behövde han gå ut efter maten, och jag orkade helt enkelt inte. Jag har inte gjort ett piss idag, och bror blev skitsur för att jag sa att jag inte pallade gå en sväng med hunden. Det slutade med att han surt gick ut själv, men detta gör mig sjukt besviken på mig själv.
Varför klarar jag inte av min vardag? Varför kan jag inte bara ta mig i kragen och göra det jag borde? Sen hjälper det ju förstås heller inte att jag knaprar seroquel vilket gör mig sjukt dåsig och att jag är bakfull dagen i ära, men jag är trött på mig själv för alla mina bortförklaringar. Trots att jag förstår varför jag inte klarar av att ta tag i saker vissa dagar (läs: i princip alltid) måste jag ändå skuldbelägga mig själv, och jag hatar att jag inte är stark som alla andra. Jag tänkte på det igår, egentligen vill jag ju kunna vara en stark person som kämpar sig igenom saker, nån som kan vara en förebild för sin lillebror i alla fall i kampen mot sin sjukdom. Men, den sorgliga sanningen är att det enda jag är förhållandevis bra på är att ge upp.
