Nu har jag inte bloggat på jättejättelänge. Kanske för att jag har haft så mycket annat att göra. Kyrkan, plugga, jobba, vänner. Det är roligt men jobbigt att ha fullt upp, men i slutändan tror jag att det gör mig piggare. I fredags när jag var ute träffade jag en fin vän och vi konstaterade mitt i fylledimman att FAN va mycket bättre jag är nu. Jag klarar, jag lever, jag är ok. Samtidigt som det känns helt jävla fantastiskt är det stundvis riktigt jobbigt, eftersom att jag är orolig över om det skulle take a turn for the worse. Hur mycket jobbigare skulle inte det vara att gå härifrån dit gentemot att gå från skit till skitigare? Men jag har bestämt mig för att satsa stenhårt på livet nu. Nu ska jag fan göra mitt allra bästa, och om jag faller ska jag ta mig upp igen.
Lyssnar på The Middle East och äter digestive-kex. Ångesten kryper omkring i mig och slår till när jag minst anar det. Det är ibland läskigt hur mitt humör svänger fram och tillbaka utan förvarning, men jag antar att det är en anledning till min borderline-diagnos.
Har inte varit hos min kontakt på behandlingsenheten på lite mer än 2 veckor. Hon har smsat men jag har inte orkat, inte orkat ta tag i det. Jag känner mig vilsen, ena sidan av mig vill kämpa. Börja plugga igen, fokusera på jobbet (appropå jobbet hade jag en mardröm om att någon hade anmält att jag inte skulle få fortsätta jobba på förskolan för att jag var för dålig eller nåt. En annan som jobbar där sa det till mig och jag skämdes så otroligt mycket för att jag är så värdelös. Vaknade med den känslan. Usch)
Den andra delen av mig vill bara släppa taget, låta mig krascha, falla så långt ner att jag aldrig kommer hitta upp igen. Bosätta mig i sängen, knapra piller och aldrig vara riktigt vaken. Vissa dagar känns det alternativet så otroligt frestande, och jag gör min säng till mitt hem i dagar och veckor i sträck. Men jag vet ju ändå, jag har drömmar och jag har så mycket att leva för. Jag har chanser, jag klarar av saker. Det ska fan gå.
Min senaste kändiscrush (lol) Theo Rossi postar ibland motivational-quotes på sin twitter. Oftast får dom mig att må illa och känna mig äcklig och arg på honom och världen för att dom tror att det är så jävla lätt. Och även om det känns så hjälper det lite ibland. Idag skrev han "It's always better to look ahead and prepare than to look back and regret." och det är fan precis det jag ska göra. Jag ska se framåt och våga satsa på mina drömmar, och för att göra det måste jag göra en jävla kraftansträngning nu och komma tillbaka, ta tag i skolan och börja leva igen.
Känner mig så uppgiven. Känner mig så enormt stor och äcklig, känner mig inte bekväm nånsin, hur mycket jag än försöker kan jag inte sluta tänka på hur tjock och ful och äcklig jag är. Vill inte göra något, vill inte planera något. Planer för framtiden ger mig ångest, att försöka fungera i nuet går inte. Pappa har varit borta i en vecka, om några dagar åker han igen och då måste jag ta hand om hunden vilket jag inte orkar. Har inte träffat min psykolog på ca 2 veckor för jag har inte orkat gå dit. Vill bara sjunka igenom jorden. Allt känns så jävla hopplöst.
Jag orkar knappt någonting nu. Det enda jag gör är äta, sova, röka och försöka sköta dom få åtaganden jag har som kan kallas 'jobb'. Skolan och allt som har med den att göra känns så otroligt långt borta, finns inte en jävla chans att jag orkar ta mig dit för egen maskin och försöka ta itu med allt jag missat. Senast jag var där kunde jag knappt andas efter ett tag medans jag försökte förstå uppgiften jag skulle göra i psykologi. Kunde verkligen inte förstå var lärarjäveln menade, och kände mig totalt värdelös. Mailade honom men fick aldrig något svar. Är just nu så jävla arg på världen och alla i den, inte på ett tjurigt tonårssätt (eller kanske lite) typ "världen är orättvis mot mig buhu" utan snarare bara, alla och allt suger typ nånstans och på något sätt, speciellt jag själv, så vad fan är meningen med nånting?
Allt bottnar i; varför? Varför ska jag kämpa när jag ändå är så otroligt värdelös? Varför ska jag plugga när jag ändå inte kan prestera? Varför ska jag umgås med folk som ändå inte bryr sig om mig? Varför sminkar jag mig och köper kläder när jag ändå ser ut som ett monster av fett och acne? Varför ens leva när det gör så jävla ont?
Natten spenderades på St Görans psykavdelning. Kult. Hade druckit lite och ångesten exploderade i mig, drog från mina vänner, skrek på dom och sa åt dom att dra. Skadade mig med cigg och naglar, satte mig i en port, orkade inte röra på mig ville bara sitta där och tyna bort. Efter ett tag kom en ytterst jobbig och berusad kille fram till mig, och hans flickvän envisades med att ringa polisen. Hatade dom så innerligt, dom ställde dumma frågor men det var så tydligt att dom inte brydde sig ett skit. Dessutom ljög dom för mig och sa att dom var "tvungna" att köra mig till psyket efter ett besök på Maria Ungdom där det konstaterades att jag inte var speciellt berusad (vilket jag sa till dom hela tiden) och inte behövde stanna där. När jag sen kom till St Göran fick jag höra att jag kom dit "frivilligt". Frivilligt min röv, grisjävlarna vägrade att köra mig nån annanstans eller låta mig åka hem. Kände mig inte alls frivillig.
Till slut bestämdes det att jag skulle stanna över natten och prata med en läkare på morgonen. Sov jättedåligt, hade ångestfrossa och mådde allmänt pissigt. Ännu värre var det på morgonen. Övertygade i alla fall doktorn att skriva ut mig och sen tog jag mig hem, nu sitter jag i min säng och funderar över hur det ska bli nu. Jag hatar mina vänner för att dom lämnade mig trots att jag skrek till dom att gå, jag hatar mig själv för att jag är helt totalt värdelös, jag hatar min familj för att dom inte bryr sig, och jag vill mest bara sova igenom hela livet. Känner att det är helt totalt hopplöst att försöka komma tillbaka till skolan och sköta allt sånt, vill bara gå under helt.
Idag lät jag två av mina närmsta och absolut finaste vänner veta vad bloggen heter. Känns på nåt sätt helt okej (älskar er tjejer om ni läser detta). Jag känner lite att jag lever just på en 'thin line'. När som helst kan jag falla igen, när som helst kan allt jag byggt upp rasa. Det känns som att jag står på marken men det är stup på båda sidorna om mig och jag måste tvinga mig själv att fortsätta framåt men varje litet snedsteg kan innebära att jag landar på botten igen. Imorgon ska jag försöka ta två jobbiga samtal, dels med specialläraren (som för övrigt är det bästa jag vet) och ärligt säga att det känns skitjobbigt med skolan, speciellt franskan. Sen efter ledarmiddagen på kvällen ska jag prata med min präst om hur mycket ångest jag har inför Kreta-resan i sommar. Det känns viktigt att hon vet, om inte för att kunna stötta mig så bara så att hon är förvarnad om jag skulle börja må sämre etc.
Har inte skrivit nåt på länge, men livet har faktiskt varit helt okej! Har börjar jobba mer i kyrkan vilket hittills har gått bra :) det ör sjukt kul att känna att man gör något produktivt men ROLIGT, som man verkligen är taggad på! Det är faktiskt jätteroligt :)
Igår innan jag gick och la mig skrev jag några rader i min dagbok, om hur jag kan få 'flashback'-känslor från förr. Hur jag helt plötsligt kan minnas och känna hur det kändes i mig i de perioderna då jag mådde som sämst, eller i alla fall då jag var som mest självdestruktiv (inte för att det nödvändigtvis behöver hänga ihop med när jag mådde sämst). Känslan av stora självhantverkade förband på breda sår under yogabyxorna som jag sov i för att täcka kroppen jag hatar och försöka undvika att lakanen blev blodiga (det blev dom ändå). Känslan av att konstant vara i flight-mode, att det enda jag ville var att fly men jag visste inte vart. Mörkret som åt upp mig inifrån.
Visst känns det så fortfarande, men just nu, dom senaste veckorna, har jag mått förvänandsvärt bra. Jag är i alla fall några veckor skadefri och även om ångesten lurar bakom varje hörn så är den inte riktigt lika svårhanterad. Ibland känns det som ett misslyckande, att må bra. Att inte längre kunna identifiera mig som den personen som sjunkit djupt ner i en depression. Samtidigt känns det bra, det känns bra att åstadkomma saker, att saker kan kännas helt okej.
Såhär efter sommarlovet med två festivaler och ett antal resor fram och tillbaka i vårt avlånga land hade mitt rum hunnit bli rejält stökigt. Och inte stökigt typ, det ligger lite grejer framme, utan vart-tog-golvet-vägen stökigt. Så, när jag inte kom upp i tid till skolan idag utan blev kvar i sängen till kl 1 bestämde jag mig för att ändå göra något produktivt med min dag. Så, här är resultatet;
Det är så himla mycket lättare att må bra i ett städat rum. Bara att ens omgivning är ren och inte ett kaos gör så himla mycket för humöret. Sen är jag en sån person som inte kan hålla ordning hur länge som helst, precis som med vad som helst jag gör så går det skitbra ett tag sen fuckar jag upp det och det blir kaos, sen styr jag upp mig själv och fixar varpå det är okej ett tag för att sedan skita sig. Aja, nu är det i alla fall rent och skönt, så jag ska ta en lååång skön dusch och raka benen för att sedan krypa ner i sängen och kolla på 'Megamind' innan jag somnar.
Jag har köpt en dagbok. Den är sjukt fin, från paperbacks (kostade 229 kr men det var det fan värt).
Dels tror jag att det är bra att ha nånstans att skriva ner allt, varesig det är bra eller dåliga grejer. Sen är det också så himla roligt att se tillbaka och minnas. Det kan också vara en bra vana inför att börja DBT, att få en rutin på att skriva ner ångestfaktorer osv varje dag.
Så nu har jag två fantastiskt fina saker i min säng!
Något jag ofta tänker på är min egen 'situation' i samhället. Som vit heterosexuell kvinna tillhör jag en majoritet, och jag har inget direkt (förutom kanske faktumet att jag är kvinna och såklart min psykiska ohälsa) att känna mig förtryckt eller diskriminerad över.
Ibland får jag känslan att som majoritet har en inte rätt att sympatisera eller fraternisera med minoriteten, som att om en själv inte har upplevt det förtryck som vissa utsätts för så kan man heller inte förstå det eller kämpa emot det. Visst, jag håller med, det går kanske inte att förstå det helt om en aldrig har varit i den situationen, men jag ska väl ändå kunna stå upp för mina åsikter angående vad som händer med andra?
Det känns lite som att mina privilegier ses som något slags hån. Det klagas på att rika vita människor som 'enbart' går med i demonstrationer och donerar pengar till olika ändamål inte är engagerade 'på riktigt' osv osv. Nej, det kanske de inte är, men för den sakens skull är det väl inte dåligt att de ändå försöker hjälpa på det lilla sätt de har lust med?
Jag kan förstå varför minoriteter som får ta mycket stryk är lite halvtråkigt inställda mot resten av världen, men det är lite synd när man verkligen bara försöker göra något bra (vilket såklart i slutändan är själviskt, men det är fortfarande värt något? Bättre att folk engagerar sig för att må bättre över sig själva än att de inte engagerar sig alls? Eller?) och direkt möts av nåt slags motstånd eller utfrysning för att man inte tillhör 'målgruppen'. Förra året på pridefestivalen kände jag mig sjukt ovälkommen som hetero, och det har jag även känt på gayklubbar när jag agerat 'faghag' till min kompis. Jag förstår att det kan kännas patronizing men ändå.
Igår blev jag full, det är så underbart när en fylla blir bra, när en inte behöver bry sig om att en skriker för högt eller ser ut som ett lol eller vadfan som helst. När det inte bara spär på ångesten och får en att känna ett ännu större avstånd till omvärlden, som att en sitter i en lite bubbla och bara iakttar hur alla andra har det så underbart kul mendans en själv dör inuti. (Jag inser att det blev lite många 'en', men jag har bestämt mig för att försöka byta ut 'man' med 'en' pga att språket påverkar så mycket och jag strävar efter ett mer jämställt samhälle).
Såhär såg jag ut när jag var 15 och hade min första ordentliga fylla. Såklart kan jag inte låta bli att fokusera på hur mycket smalare jag var då jämfört med nu. Det var i allmänhet en bättre tid, trots att mitt liv helt objektivt sett var sämre då. Jag hade inte lika många otroliga vänner utan ett fåtal 'falska' vänner som jag umgicks med i brist på annat. Visst, vi hade kul men at the end of the day så var dom inga riktiga vänner, inte till mig i alla fall. Jag bodde fortfarande hos min mamma och vi bråkade i stort sett hela tiden, och min relation till min bror var också halvbra vad jag minns.
Idag har jag rätt många fantastiska vänner som jag kan vara helt öppen med (trots att dom inte har tillgång till denhär bloggen) och ett större nätverk med mer ytliga kompisar som jag har väldigt roligt med även om vi inte har någon djupare vänskap. Jag har en helt okej relation till mina föräldrar även om vi bråkar en del, och jag och min bror är väldigt nära. Ändå är mitt liv 100 gånger jobbigare idag än vad det var då. Varför? Jag vet inte riktigt. Nån gång mellan ettan och tvåan i gymnasiet blev allt som förut var skitjobbigt men ändå hanterbart ett riktigt helvete. Idag är jag en trasig person med ärriga lår och en handled som jag alltid måste täcka med armband. Idag känns det som att mitt liv är fläckat med misslyckanden, och jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till då, för det finns ungefär två miljoner saker jag hade velat göra annorlunda.
Igårkväll och imorse var ångesten verkligen 10/10. Nu känns det bättre, det har trots allt varit en bra dag, brorens konfirmation var fin och mottagningen efter också, sen överraskningsfest med 97orna som faktiskt var riktigt roligt, men nu gick jag ändå hem för att sova då min enda jämnåriga kompis gick och det kändes stelt att vara kvar själv (lol osäkerheten). Skulle ha åkt in till stan och klubbat men dom jag skulle åka med sa inte till i tid att dom skulle dra, så jag kände mig dissad och då blev det svårt att komma iväg. Jag förstår att det var en miss och att hen inte menade att såra/utelämna mig men det kändes ändå förjävligt, satans mig som alltid ska ta saker så jävla hårt. I vilket fall jag gick hem istället vilket faktiskt känns helt ok, ser fram emot att få sova ordentligt inatt efter gårnattens helvete.
Är sugen på att kolla fight club, men det orkar jag nog inte med nu, har redan tagit mina piller så kommer vara däckad inom en timme.
Jag får inte börja terapi i höst, för dom tror inte att jag skulle klara det och det skulle bara bli jobbigt. Trots att jag håller med och tycker att det är ett bra beslut känns det lite förjävligt. Jag som hade planer för mitt liv, jag som skulle klara av att göra saker och nu känns det som att allt går baklänges.
Blir så himla arg på mig själv, att jag låter MINIMALA grejer ge mig riksångest typ. Varför? Varför bryr jag mig? Varför kan jag inte koppla bort mina känslor? I vanliga fall sover jag bort det med hjälp av mitt hatälskade seroquel, men igår glömde jag att ta den för att jag var så trött, sen vaknade jag vid 3 och kunde inte sova och då min bror konfirmeras idag kunde jag inte sova bort hela dagen så det var försent att ta pillrena då. Jag tror inte att det finns NÅT värre än att inte kunna sova, det är verkligen ett rent helvete. Alla tankar och känslor som man har skjutit bort under dagen anfaller och allt känns katastrofalt jobbigt. Usch.
